I förmiddags ringde det på dörren. Jag kilade ner för trapporna från övervåningen och öppnade. Där stod en liten kille med öppet ansikte och fräknar på näsan. - Jag vill säga förlåt för att vi skrek åt dig! och så gav han mig en kram och ett kuvert. Jag blev helt tagen, varm i hjärtat och så glad. När han gått öppnade jag kuvertet och läste på kortets baksida de raraste orden. Vilken fin handling! Vilken kille i den åldern hade vågat göra så? Fina, fina du! Jag har förlåtit för länge sedan.
(När man är ett gäng kompisar så kan det ju hända att man kan dras med i övermod och skrika något fult, som man inte menar åt en person som går på behörigt avstånd. Det var det som hände. Men nu är det glömt.)
1 kommentar:
Vilken kille, man blir ju riktigt rörd. Härligt när de står för sina dumheter.
Ha det fint.
Skicka en kommentar