Ur led är tiden - rapport från mitt viste

Vilken utomordentligt konstig situation. Man tror man är med i en katastroffilm. Varje morgon när jag slår upp mina gröna grumliga, påminns jag om det: Visst ja, det är coronatider. Och varenda kväll känner jag oroligt efter. Har jag inte väl mycket hosta? Känns det lite i halsen? Är jag inte lite varm ändå?

Men som epsilon skriver i sin blogg så har denna tid vissa fördelar också. Jag lugnar ner mig, stressar inte med saker jag bara måste göra Jag hinner läsa i lugn och ro, just nu både om Selma  Lagerlöf och GW:s bok Wille Vingmutter. Vänner och nära kära kontaktar och kontaktas. Och jag hinner ordna med tvätt och städning, eftersom alla de vanliga schemalagda aktiviteterna är inställda.

Mitt starropererade öga läker och blir bättre och bättre. Maken hjälper mig med ögondropparna tre gånger om dagen. I maj ska det vara dags för det andra ögat, det som jag tyckt varit bäst är nu ganska dassigt!

På Facebook har vi roat oss med att utmana varandra att visa ungdomsbilder. Det fick mig att dyka ner i fotoalbumet. Den här bilden är väl helt underbar?

Kusin T, jag i för kort klänning från Hennes, lillasyster L och lillasyster S i Uppsala

Hon till  höger fyller 65 år idag. När jag ringde och gratulerade nu på morgonen satt hon redan på spårvagnen på väg till Slottsskogen. Hon hade precis fått sitt frikort som innebär att personer över 65 år får åka gratis fram till klockan 15.00. Min tågresa till henne blev inställd på grund av coronaeländet.

Det skulle firas och faras så mycket i vår, men av detta blev det bara pannkaka. Idag är det förresten våffeldagen. Våfflor, det kan man ändå fixa till!

Vi får ta oss igenom denna period så gott vi kan och se fram emot en skön sommar då vi kan ses och umgås igen.

Lova att vara rädd om dig!