För att trösta mig och inte tänka på mat, drar jag mig till minnes en annan utflykt, den familjen gjorde för drygt 29 år sedan till Kreta. Vi hyrde en lägenhet på hotell Galeros, mitt i den lilla staden Rethymnon.
När vi inte åkte på utflykter till Samariaravinen eller Knossos, badade eller gick på restaurang, satt vi på balkongen och njöt av en svalkande drink. Från balkongen studerade jag med intresse den lilla ouzo-baren tvärs över gatan.
Herrar i grå finbyxor och vita kortärmade skjortor samlas i baren med en liten kopp turkiskt kaffe eller ett högt, smalt glas med anisdoftande ouzo framför sig. Det här är männens värld. En trygg värld med kompisar. En värld där man har sin identitet.
Samma gubbar samlas varje kväll och drar en spader eller spelar ett parti bräde. Timme efter timme sitter man där och snackar högljutt, kamratligt. Utan inblandning av kvinnor, förutom den välsvarvade servitrisen som på raska fötter springer mellan borden och passar upp.
Undrar om baren finns kvar? I så fall, är det fortfarande en samlingsplats för ett gubbgäng? Har servitrisen fått åderbråck och artros vid det här laget?
I fredags fick vi en stor dos av ompa bompa, ölkorv och lederhosen här i vår lilla by. SPF bjöd på coronaanpassad oktoberfest. Om man kisade lite med ögonen kunde man gott tro, att man befann sig i München.
Ja, man får roa sig så gott det går på hemmaplan!
1 kommentar:
Att få resa igen är ju nåt att verkligen längta efter. Att samlas inomhus under längre tid med människor man inte brukar träffa är ju fortfarande lika farligt vad jag kan förstå även om man just idag säger att reglerna ändrats. Hoppas att den dagen snart randas när man kan resa till Kreta igen och även få träffa folk som vanligt på hemmaplan.
Skicka en kommentar