Hej!
Ni kanske undrar vart jag har tagit vägen? Vill bara lugna er och säga att jag är här, men att jag åkte på en av mina otaliga förkylningar med svår hosta, ont i halsen, trötthet, snuva och näsblod. Gissa om jag är trött på att hosta! Jag är alldeles öm i revbenen och ibland känns det som om jag ska tuppa av i de värsta anfallen. Doktorn skrev ut Cochilana per telefon, och nu efter en dryg vecka, börjar det ge med sig. Hopp om livet, alltså.
Igår gick solen ner bakom skogen och Smeddammen i ett sken som om det vore en jättestor skogsbrand på gång. Naturligtvis var jag ute och fotade med mobilen. Ett ögonblick senare var allt borta.
Vi hörs igen!
2 kommentarer:
Det gäller sekunder när det är naturfenomen på g.
Tänk om förkylningarna kunde komma och gå lika snabbt! Hoppas att du är bättre nu.
Marianne: Nu är jag i stort sett bra igen, tack! Skönt när orken kommer tillbaka.
Skicka en kommentar