Under korkeken

Försökte göra ett tjusigt collage, men Blogger ville inte kännas vid Powerpoint. Undrar just folk använder för program. Jag har sett sådana fina presentationer. Nåja, det får väl bli på det gamla vanliga sättet denna gång.

I söndags gjorde vi en utflykt till vårstället Trystorps Ekängar. Vi har besökt denna vårlund varje år i 25 års tid. Det är så härligt när marken är översållad av blå och vita sippor.

Nu var parken så fint iordninggjord med rullstolsvänliga stigar och gott om bänkar och bord. Fastän det var många bilar på parkeringen, så finns det plats för alla att njuta av våren.


Vi följde stigen runt och Isabelle fick bekanta sig med den väldiga ihåliga eken där hennes pappa, mamma och farbror blivit fotograferade otaliga gånger. Nu var det Isabelles tur, men hon förstod nog inte riktigt vad det var frågan om. Men vi kommer nog att få följa henne och eken, precis som vi gör med Ferdinand under korkeken: 1 år, 2 år, 3 år ...

Blåsippor, vitsippor, vårlök och lungört blommade. Koltrastens klara toner dallrade bland trädkronorna. En grönmossig jätteek hade vräkt omkull sig i den senaste vinterstormen.

Just nu, när allting gror och sjuder och det bara precis har börjat, då är det som allra härligast. Jag njuter av den fräscha våren och hoppas att du gör det samma!

Vårhälsningar från mig!

Vårstädning

Tittut!

Jag börjar repa mig så smått. Har den sista Kåvepenin-tabletten att svälja nu på förmiddagen. Nätterna är dock fortfarande jobbiga, sönderhostade som de är.

Igår städade vi grannar våra gemensamma uteytor. Det blev så snyggt i "parken" och garageplan blev renborstad. Ordföranden i vår samfällighet dukade fram kaffe och nybakade bullar på gräsmattan. Det smakade alldeles förträffligt och det var trevligt att stå där i solen och småprata en stund innan var och en drog sig tillbaka till sitt.

Idag ska vi fortsätta vårspaningen. Det blir den årliga, vårliga utflykten till Trystorps Ekängar, nu på jakt efter blåsippor. Och ikväll håller Åsa, Kalle och jag ett Andrum, en lugn stund i vår lilla träkyrka med musik och meditativa texter. Ikväll handlar det om Vägen till Livet.

Det ser ut att bli en riktigt skön söndag. Hoppas att du får det, du med!

Vad Göran och jag har gemensamt

Chattade nyss med svärdottern, som berättade att Lilla Hjärtat var ute och grävde i sandlådan med sin far. Hon tycker tydligen att det är roligt och protesterar högljutt när det är dags att gå in igen. Vi måste skaffa hink och spade, vi också, så vi står beredda när barnbarnet hälsar på nästa gång.

Det fick mig att tänka på galonbyxor. Jag ägde ett par knallorange. Jag minns inte första gången jag använde dem, men definitivt den sista gången. Jag var drygt sex år och lång för min ålder. På väg hem mötte jag en pojke som jag kände igen. Han stannade och sa med uppriktig förvåning och på äkta Västeråsmål: - Har du galonbyxor!! Då kände jag mig felklädd och på fel ställe. Sedan fick mamma aldrig på mig några galonbyxor mer.

Som ni ser ovan, så var det inte bara jag som var iklädd detta plagg. Även f.d. statsministern hade sådana.

Ni kanske undrar hur jag mår? Jo, tack! Sänkan och febern har sjunkit, men grovhostan och huvudvärken finns kvar. I natt satt jag uppe i flera timmar, eftersom hostan hindrade mig att sova. Jag knaprar min medicin som jag ska, så den jobbar för mig. Hoppas att jag snart ska kunna fungera som vanligt igen.

Allrakäraste syster

Den lilla pluttan i mitt knä har precis fyllt 50 år! Jag minns när mamma satt i sin säng i laxrosa bäddkofta och berättade att Syster S och jag skulle få ett syskon. Vad spännande det var! Arbetsnamnet var Lars, såsom det hade varit för oss två andra.

Och en vårdag kom mamma hem från BB med vår lillasyster L (inte Lars!). Hon var naturligtvis det sötaste man kunde tänka sig och vi var så stolta, vi storasystrar.

Redan som en liten tulta var hon omtänksam. Om någon hade slagit sig, så sprang hon raskt och hämtade en kall matsked att lägga på det onda för att förhindra att det blev någon bula.

Som vuxen har hon kvar sin omtänksamhet om både folk och fä. Hon har stark integritet, skinn på näsan sa pappa, och förverkligar sina drömmar undan för undan. I helgen har drömmen om ett Silverpäronträd gått i uppfyllelse och i sommar rider hon och K-O på islandshästar på Island. Bara inte något askmoln fortsätter att bråka.

Syster L, du är en riktig pärla och jag är innerligen tacksam och glad för att jag har dig!

Slut på långa väntetider

Tack vare uppmaningar från svärdottern och från PO66, så ringde jag Vårdcentralen igen idag. Febern har inte gett med sig och det är så jobbigt med hostan och andningen.

Nu måste jag berömma primärsjukvården. Vilken skillnad det har blivit på några år! Allt flöt på hur bra som helst, knappt några väntetider alls. Efter några knapptryckningar så fick jag telefontid om fem minuter. Och de ringde verkligen upp då. Tid hos doktorn, en yngling som hette Jens, fick jag några timmar senare. Jag behövde inte vänta alls i väntrummet utan blev hämtad på bestämd tid!!!

Doktorn konstaterade efter undersökning och labprov att jag hade dragit på mig en lunginflammation och på det en annan infektion. Så nu blir det att intaga en pencillinkur och hoppas på att den biter. Medicinen var utskriven direkt på Apoteket, så ingen väntetid där heller.

Jag är imponerad!

Det enda som kan vara jobbigt för äldre eller väldigt sjuka är att se hur man ska knappa på telefonen, men det antar jag att man komma runt genom att vänta kvar i luren.

Temperaturen är hög uti kroppen

Den förbaskade hostan utvecklade sig till influensa med feber. Så nu är det inte mycket med mig. Hoppas att jag inte har lyckats smitta ner någon under resan eller under 50-årsfesten som vi var på dagen vi landade i Sverige igen. Maken verkar i alla fall ha klarat sig.

Nu får det bli sängläge igen!

Fjärde dagen i Körsbärsdalen

På morgonen den sista dagen strålade solen från en klarblå himmel. Vi packade ryggsäcken och satte oss i bilen. Den här dagen åkte vi mot Medelhavet och de böljande vinfälten vid Banyuls. Vi följde kustvägen med en fantastisk utsikt över ett grönt hav och sandgula byar som hängde i klungor på de branta bergssidorna. Vi åkte till den sydligaste franska orten, Cerbère, där vi gonade oss i solen med en kopp kaffe på ett café i hamnen.

Vår nästa anhalt blev en havsvik, där vi satt på klipporna, med cederträden i ryggen och solglittret framför oss. Här plockade vi upp våra lunchbaguetter och satt hade det lugnt och skönt i några timmar.

På kvällen var vi hembjudna till parets goda vänner, U och P. U hade lagat en suveränt god soppa av egenodlade jordärtskockor, bl a.

Trötta, mätta och belåtna for vi hem i den stjärnklara natten för några timmars sömn innan det var dags för hemresan.