Krokus i kruka ger vårkänslor

Morgonsolen reflekteras i kyrkfönstret. Snart ska luckorna i tornet öppnas och kyrkklockorna ringa samman till högmässa. Klockan är snart nio och det är söndagmorgon den 30 januari 2011. Det är milt, nästan lite vårlikt, och minsann hörs inte fåglalåt i kyrkparken. Jag är tjänstgörande kyrkvärd idag tillsammans med Bosse, hederskyrkvärden, som rycker in ibland när någon har fått förhinder.

Några timmar senare är det födelsedagskalas för Min Lilla Tant, som numer bor tryggt och ombonat på Grindstugan. Vi doppar, äter tårta och pratar om sådant som hänt för länge sedan. Herrarna i sällskapet löser världsproblemen, det överlåter vi åt dem.

Min Lilla Tants rara svärdotter har med sig en rejäl dos våraning, den här fina krukan med krokus. Vilken perfekt födelsedagspresent! Vad Min Lilla Tant fyllde? Hon blir 93 år imorgon!

Så blev min söndag. Hoppas din har varit bra också!

You give me fiber...

Snart kommer jag att rusa fram i cyberrymden. Några av dagens rallare har dragit fram fiber till huset. En kväll när jag kom hem från jobbet såg det ut som en jättemullvad hade tagit sig fram mot husgaveln. Elektrikern har också varit här och gjort sitt, så nu är det bara en mackapär från Telia vi väntar på innan vi kan gasa.

Vad har annars hänt i veckan?

Jo, gentlemännen på bilderna här bredvid har firats på ortens bowlinghall, som är samlingspunkten för många. Herrarna är nämligen nyblivna pensionärer. Visst blir väl pensionärerna bara yngre och yngre för vart år?

Här är det Elvis-tolkaren och gamängen som fått en present i sin hand. På bilden ovan sitter min kollega P-Å, som efter över fyrtio år på företaget nu får ägna sig åt sina hobbies.

En kväll var vi bjudna på middag till det lilla huset i Tiveden. När vi kom farandes i mörkret lyste det så inbjudande från alla fönster och marschaller fladdrade på trappen. Vi fick god mat, gott att dricka och välgörande samtal av två som tycker att vår trakt är rena paradiset.

Arbetslivet i veckan har varit stressigt med förhandlingar, diskussioner, dead-lines, strul med programvaror... Plötsligt började jag blöda näsblod, kanske ett tecken på att jag börjar känna mig lite sliten.

En dödsannons och andra händelser har fått mig att ödmjukt tänka på Evert Taubes Så länge skutan kan gå. Ta till vara på ditt liv och var glad för att just du kom till världen. Som Gudrun Schyman så riktigt sa igår kväll i programmet Skavlan: Kärleken är det viktigaste av allt! Kärleken till barn, föräldrar, nära. Sedan vill jag lägga till Vänskapen, som är nog så viktig.

Dagen idag:

... blommar mimosan någonstans vid foten av berget.

... ska jag städa och plocka undan.

... ska jag sitta i den blå fåtöljen och läsa.

Mademoiselle Chambon - Ingen actionrulle

När Maken fick brått till ett bortglömt styrelsemöte ikväll passade jag på att se en läcker film, Mademoisell Chambon, som jag lånat av Epsilon. Den är stilla och sparsmakad, vemodig och ljuv på samma gång. Inte tillstymmelse till biljakt eller pangpang. Skönt!

Enkla nöjen

Lilla hjärtat har just somnat i spjälsängen bakom min rygg. Jag kan höra hennes lugna andetag.

Vi har haft en rolig och intensiv dag med en lång "power nap" på eftermiddagen. Hon vaknade lite motvilligt, men efter en liten stund var det högsta växeln i.

Vi har:
... gjort kullerbyttor i sängen
... lekt kurragömma
... tittat på Råttatouille
... målat med färgpennor
... läst i boken Hur man gömmer en elefant
... gjort skuggfigurer: ankor, tranor, kaniner
... ätit gröt
... klappat Katten
... pratat i "mobiltelefon" = dörrstopp
... hängt tvätt
... borstat tänderna

Kort sagt: Vi har roat oss!

En författarslav

I onsdags var Maken och jag i Kunskapens Hus och lyssnade på ett föredrag om Sigge Stark, eller Signe Björnlund, som hon egentligen hette. Hon skrev 140 romaner och otaliga följetonger och noveller men tjänade inte mer än 30.000 riksdaler sammanlagt. Hon och hennes man var ständigt utan pengar, trots att hennes böcker sålde som "smör i solsken". Det var därför som föredragshållaren, lokalreportern Björn Palmqvist, kallade föredraget Sigge Stark - författarslav.

Björn samlar på allt om Sigge Stark och har lyckats få ihop 120 av hennes romaner varav 90 är originalutgåvor.

Intressant är att notera att Sigges farmor, Gustava Petersén, drev ortens ståtliga järnvägshotell en gång i tiden och att Sigge som ung kom hit som hemhjälp i prästgården. Annars så tillbringade Sigge den mesta tiden i Värmland. I Mannikhöjden drev hon kenneln Rex där hon hade många vackra Grand Danois-hundar.

Hennes böcker förbjöds på biblioteket. Man tyckte att de inte var lämplig läsning för unga, men ändå har de säkert varit en inkörsport för många att börja att läsa böcker.

Flera av ortens bloggare fanns på plats och åtminstone två av dem har rapporterat från kvällen. Läs mer här i epsilons blogg och här i janneälgs blogg.

Himla fina Hilma

Den lilla som väntade i söta J:s mage var Hilma, inte Wilma och inte Svea. Hon var och hälsade på idag, men hon sov mest hela tiden trots att det bildades en folksamling runt henne.

Min jobbarkompis, mormor till Tudor Brutus, tog bilden med sin telefon.

Dagen idag:

... gratulerar jag Joy som också heter Henrik

... ska vi gå på föreläsningsföreningen och lyssna på föredrag om Sigge Stark

... har jag ätit frukt: bananpizza och frukttårta! Hmm...

Min sköna söndagsmorgon

Det var Tulpanens Dag igår, läste jag någonstans. Tulpaner hör ju verkligen till årstidens stora glädjeämnen, så jag köpte ett knippe när vi handlade livsmedel. De spänstiga bladen och stjälkarna knirrar när jag sätter dem i vasen på köksbordet.

Jag införskaffade även min favoritmarmelad, The Macallans Breakfast Orange Marmelade, som är så där lagom bitter som den ska vara. Så rostat bröd med marmelad och ost fick det bli till kaffet.

Katten gör mig sällskap. Hon ligger bekvämt på ryggstödet till fåtöljen där hon har perfekt utsikt över skatan som försöker nappa åt sig från småfåglarnas fröautomat. Grodan med kronan på huvudet väntar på bättre tider då hon får sitta på sin sten i trädgården igen. Förra året glömde jag bort henne därute. Jag kunde inte förstå vad det var för ring av svarta knoppar som stack upp ur snön, som börjat smälta. Men sedan kom hela kronan fram och så småningom hela grodan, som verkade ha tagit övervintringen med ro.

Just nu läster jag En del av mitt härta lämnar jag kvar av Diana Janse. Den har jag fått i julklapp av min kompis Ch som vet precis vad jag tycker om att läsa. Diana Janse jobbar på UD och var stationerad i Kabul. Hon beskriver otroligt intressant och personligt om hur hon upplever landet och läget. Hennes liknelser är oväntade och dråpliga. Oj, vad bra! I Afghanistan talar man t ex inte om vädret så ofta som om tillgången till el: - Tänk i fredags hade vi el nästan hela dagen! Kvinnornas situation beskriver hon ingående. Det är svårt att förstå att vi lever i samma århundrade och på samma planet. Läs boken!