Katt och skratt

Just nu, bakom min rygg

Jag behöver ingen väckarklocka. Jag har för det mesta inga tider på morgonen att passa. Däremot har jag en levande väckarklocka, Katten, som sätter igång senast klockan fem varje morgon med sina enträgna och uppfordrande jamningar. Ibland låtsas jag sova och då kan det hända att hon ger upp. För stunden.

Idag kom Katten tillbaka klockan sex och jag fann för gott att masa mig upp. Nu, efter att ha ätit några tuggor av oxkött i gelé, ligger hon och på divanen och tittar på när jag bloggar.

Får jag bjuda på ett skratt så här på morgonen? Det här klippet påminner mig om sonens katt som också älskar kartonger och pappkassar.

Väntetid

Idag har Maken opererats, något som skulle ha skett för precis ett år sedan, men en liten stroke kom i vägen. Dagens operation har gått mycket bra och Maken är pigg och glad. Jag antar att det kommer att kännas när bedövningen släpper, men i så fall har han fått ett antal medikamenter att ta.

Medan jag väntade på att skjutsa hem Maken har jag ätit lunch med vännen Ch. Det blev sallad på Bullvivan. Vi har inte träffats på hela sommaren så det var en hel del att ta igen.

Eftermiddagen tillbringade jag i den vackra stadsparken. Jag satt på en bänk och åt glass och läste när jag inte promenerade längs fantastiska rabatter tillsammans med PeGä. Dumt nog tog jag inte med kameran, utan jag fick fota med mobilen. För fota det kan jag inte låta bli, inte i sådana omgivningar!

Hur många lingon finns i skogen?

- Carpe Diem, sa Maken! Ja, det är ju bäst att passa på att njuta av naturen, nu när vi bjuds på en riktigt fin brittsommar. Så vi har tagit oss ut i den allra närmaste vildmarken, Tiveden, både i fredags och lördags.

På lördagen började vi med ett besök på caféet i Sannerud. Vi satt i trädgården med utsikt över äppelträd och kossor och lät oss väl smaka på deras goda räkomelett. Jag drack en Champis, ett varumärke som varit med sedan 1918! Men aldrig har jag väl lagt märke till att Örebro Slott är avbildat på etiketten. Pommac och Champis bjöds bara när det skulle vara extra festligt i min barndom. Den allra första läsken jag fick smaka hette Sockerdricka. Jag minns tydligt hur kolsyran sved till i näsan. Vilken sensation för en liten fyraåring.

Efter Sannerud åkte vi vidare in i nationalparken. Här är det verkligen en vild och vacker natur med klippor, martallar, sjöblänk, gammalskog, björnmossa, ljung... I Tivedstorp gjorde vi paus för glass. Vi fick snart sällskap av en tam bofink. Den stackaren hade klumpfot, så att snappa åt sig smulor från kaffegästernas bord var nog enda sättet att få i sig något i krävan.

Dagen innan, i fredags, tog vi med både bärkorg och kaffe ut i skogen. Vi plockade en hel del lingon, men många bär behöver några dagar till på sig att mogna. Jag har rensat i flera timmar men är ändå inte riktigt klar. Bären fryser jag sedan ner för att längre fram i höst röra ihop till sylt.

Önskar er en fin, ny vecka, den sista augustiveckan 2013.

Stugsittare

Tänk att få vakna tidigt en torsdagsmorgon och titta ut över en spegelblank sjö och se solen bryta fram genom morgondimmorna. Och sedan sitta i bara nattlinnet nere vid bryggan och dricka morgonkaffet. Det var vad jag och några väninnor gjorde igår morse, efter att ha sovit över i en nätt liten sommarstuga. Vi undvek dock morgondoppet. Det var lite för kallt i vattnet.

Kvällen innan förflöt med tapasplock och vinsippande. Samtalet böljade fram och tillbaka. Trots att vi befinner oss i olika skeden av livet, så känner vi igen oss i varandra. Vi delar med oss av våra upplevelser och erfarenheter. Vi stöttar i motgång och gläds i framgång. Precis som det ska vara.

Augustikvällen hade blivit midnatt när vi gick och la oss. Månen kastade ut glitter över den svarta sjön och det var tyst och stilla. Ja, alldeles tyst hade det visst inte varit. Min rumskompis hade blivit störd av skogsavverkning. Jag hade tydligen dragit timmerstockar under större delen av natten. Snarkar jag?? Moi?!

Sällskapsliv

Nu tog energin slut för idag. Jag har städat nästan hela huset, inte det roligaste man kan sysselsätta sig med, men ack så nödvändigt. När jag behövde en paus, klev jag ut genom balkongdörren med kameran i högsta hugg och fotade det som blommar och växer. Vi får inte riktigt lika mycket druvor som förra året. Det beror förmodligen på att vi inte klippt vinrankorna som vi borde ha gjort. Anemonknölarna köpte jag på trädgårdsmässan i Conventum i april och nu blommar det för fullt i rabatten. Solrosen är över metern hög och är självsådd. Den utgör landningsbana för blomflugor och humlor.

Veckan som gått har inneburit ett intensivt sällskapsliv. Jag arbetade mitt pass på Röda Korset i tisdags och träffade bland annat Gustav 1,5 månad och Kerstin 2 år. I onsdags var det "kryddparty", d.v.s en form av modern syjunta då man samlas ett gäng damer och provsmakar dipper, soppor, drycker, smaksatta med kryddor som man kan beställa av värdinnan. Jag har ett stor antal burkar i skafferiet vid det här laget.

I torsdags besökte jag Min Lilla Tant, äntligen. Det var länge sedan nu. Jag hade med mig vinbärssaft, som jag kokat på förmiddagen. MLT får förnärvarande bara flytande föda eftersom magen bråkar med henne. Men hon var vid gott mod ändå. Och saften väckte behagliga sommarminnen.

Lilla Hjärtat kom tillbaka för en ny övernattning och vistelse hos oss. Förskolan var stängd p g a planering och föräldrarna jobbade. Men på fredag lunch var vi tillbaka i La Stada, där hon bor. Hennes pappa Joy bjöd på restaurang. På eftermiddagen gick jag på bio med hans bror, Pe, och vi såg filmen Hur många kramar finns det i världen, som hade premiär. Jag hade egentligen tänkt se Bonne appetit, men den visades inte på fredag eftermiddag som jag trott. Filmen vi såg var väl inte något mästerverk, precis. Dialogen var lite stolpig och handlingen seg. Men det fanns guldkorn och vi ångrar inte att vi såg den.

Ikväll fortsätter socialiserandet. Det blir kräftkalas i den sydvästra förorten!

Sensommar

Det är regnbågstider nu. Den ena regnbågen efter den andra spänner över himlavalvet, ibland dubbla bågar med starka färger. Himlen bjuder dessutom på fantastiska molnformationer, bulliga cumulusmoln släpper igenom gyllene knippen av solstrålar. Molnen ser rent av bibliska ut, om du förstår vad jag menar.

Det märks tydligt att det drar mot höst. Idag var vi en sväng ut till skogen och plockade kantareller igen. Just nu är det lila som gäller i naturen. Ljungen och rallarrosen lyser ikapp. - Sista chansen, burkar man säga lite elakt om kvinnor som klär sig i lila.

Lingonen börjar mogna. Än så länge är det lite tidigt, men snart så. Det är gott om bär, så det ska inte vara så svårt att få ihop till lite rårörda lingon. Det är så friskt och gott.

Här står Lilla Hjärtat, som precis varit och hälsat på hos Farfar och Farmor och sovit över. Åh, vi har hunnit med så mycket: ritat, klippt, läst sagor, badat i badkar, ätit köttbullar, varit till lekparken, ätit klubba fast det inte var lördag (hoppas inte föräldrarna läser detta!), sjungit, dansat, lekt frisör, bandagerat "brutna" armar och ben, lekt med klippdockor, kollat Lilla Spöket Laban ....

Nu står två kvarglömda rosa sandaler kvar i hallen och påminner om en liten tjej som jag snart får träffa igen.

Blöt och lyckad fest

Här är hon som jag brukar kalla Chefen. Hon var min chef de sista arbetsåren och en bättre sådan får man leta efter. Hon är också min goda, fina vän som jag är så glad att jag får behålla, fast jobbet flyttades och avdelningen löstes upp.

Igår fyllde hon 50 år, otroligt nog, och då ställde hon och hennes familj till med en trädgårdsfest som hette duga.

Regnbågsbilden uppe till vänster har Maken fotat med sin telefon.

Inledningen blev blöt. Det svarta molnet behagade tömma ur hela sitt innehåll precis just när gästerna klev ut i trädgården. Så det blev mingel under tak innan det snart nog sken upp igen. Praktfulla, dubbla regnbågar spände upp sig över den lilla staden.

Födelsedagsbarnets chica döttrar ledde oss i lekar på allmänningen. Mitt lag, det rosa, kom sist. Vi var inte något vidare på att spika, kasta stövel eller pricka ölburkar. Men kul hade vi. Och vi var bättre på att sjunga. När vi rev av Sån´t är livet var det tur att grannarna var med på festen.

Chefens make med hjälpredor grillade så det rök om det och sonen hade fullt sjå i baren. Ja, det var en Fest med stort F.

Det hann bli mörkt och lite kyligt innan Maken och jag tackade för oss och åkte norrut, mätta och belåtna och mycket nöjda med kvällen.