Värmland extra allt

Foto: Charles Swenson - Vår klass med chaufför Lars-Göran i slips i mitten

Det är skolresornas tid, det märkte vi när vi som cirkelavslutning gjorde vår resa till Värmland. Speciellt i Mårbacka vimlade det av skolbarn som var på utflykt.

Vårt gäng hamnade också i skolbänken. Som första stopp på vår resa besökte vi Erlandergården i Ransäter och hamnade i skolsalen där Tages pappa var lärare. Jag aktade mig noga för att klämma in mig i den lilla träbänken. Då hade det alldeles säkert blivit kvarsittning för min del.

Skolbänk i Ransäter, blommor på Mårbacka, Frödingstenen, Ywonne och Alsterån vid dungen där göken gol.

Ywonne, vår Värmlandsguide, hade mycket att berätta för oss under de tre dagar vi spenderade i landskapet. Hon pekade till höger och till vänster och Sveriges bästa busschaufför Lars-Göran svängde och backade och trixade. Det blommade och grönskade som aldrig det. Kastanjeträden var översållade med blommor och syrener och fruktträd prunkade i trädgårdarna. Vi såg älgkalvar i småskogen och tranor och svanar på åkrarna.

Bilder från Rackstadmuseet, Lunch på Kvarnen i Klässbol och Borgviks bruksmiljö

Vi gick i Frödings fotspår längs Alsterdalen, vi tittade in till Selma och till konstnärskollektivet på Rackstad. Vi besökte familjen Johansson på Klässbol och fick en fin introduktion av fjärde generationen genom Cenita Johansson Åsen.

Telefonkiosk vid Erlandergården, Hus av Emelie Larsson på Rackstadmuseet, Fredsmonument i Karlstad (Sveriges fulaste), Lars Lerin och nederst till höger hans version av fönster mot gården

Värmland har verkligen fått fram många kulturpersonligheter genom åren. Dagens stjärna är Lars Lerin som fyller hela danspalatset Sandgrund med sin fantastiska konst. Han stod själv i butiken i entrén och verkade blyg och förlägen inför alla entusiastiska damer som ville ha autograf och foto. Jag köpte en fin, tjock bok som jag ska njuta av i små portioner. Och fick den signerad, dessutom!

Sandgrund, Alsters Herrgård, Sola i Karlstad, Picassostatyn och Ölme Diversehandel i Kristinehamn

Och så har vi ätit oss igenom Värmland, bufféluncher, kaffepauser med bl a Ransäterskaka, trerättersmiddagar på kvällarna, puh! Extra allt, som sagt!!

Konstverk av Kerstin Löfgren

Ibland måste man ge sig av, som den här lilla installationen från Rackstadmuseet säger, men ibland är det skönt att komma hem också.

Åter

Alsters Herrgård, där vi åt lunch idag i solen på baksidan

Vi har varit ute och rört på oss igen, denna gång i vackra Värmland. Vi är precis hemkomna och rätt trötta, så rapporten får vänta till imorgon.

Tills dess,

sov gott!

Livet som passionär

Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting.
Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring.
Onsdag går jag ut och vankar.
Torsdag sitter jag i tankar.
Fredag gör jag vad jag vill.
Lördag stundar helgen till.

Nå ja, den versen kanske inte stämmer in helt och fullt på mig.

På måndagen hade styrelsen i Hembygdsföreningen städdag på museet och i arkivet. Vi moppade, dammade, dammsög och rensade ogräs. I halvtid tog vi paus och grillade korv för att få nya krafter.

I tisdags fick hjärnan jobba. Då var det allmänbildningstävling i Guldsmedshyttan. Vi var fyra lag som gått vidare till en länsfinal. Det lag som vann gick vidare till en regionfinal i Surahammar i augusti. Och det blev inte vårt lag. Men spännande och kul var det. Skulle ni ha klarat sportfrågan?

a) Vilken svensk fotbollsspelare har gjort flest landskamper?
b) I vilken sport tog Hasse Thomsén brons i OS 1972?
c) Vad heter den norske världsmästaren i schack?

Utan att googla?

För övrigt har jag gosat med barnbarn, övat körsång, skrivit protokoll och rensat ogräs...

Vem sa något om parkbänkar och matning av änder?

På turné i England - Sista anhalten

Bath Place Hotel

Hemresedagen närmade sig. Oxford blev den sista anhalten innan det var dags att ta sig till flygplatsen.

Efter att ha sprungit upp i några halvskumma hotellreceptioner hittade vi den här lilla oasen. Det var som att komma till en liten lugn by. Inga trafikljud, bara koltrastens drill och kyrkklockans ding-dång. På hotellrummet fanns en pärm med turistinformation och en berättelse om hotellets historia. Här hade minsann Richard Burton bott medan han spelade på en teater i närheten och som sällskap hade han Elisabeth Taylor. Den lärda deckarförfattarinnan Dorothy L Sayers hade också bott här medan hon hade något uppdrag på något av Oxfords alla lärosäten.

På vår promenad i universitetskvarteren såg vi den ena mäktiga byggnaden efter den andra. Gubben längst ner till höger såg inte ut att vara någon man ville retas med. Han vaktade ett gammalt bibliotek och såg väl till att folk lämnade tillbaka låneböckerna. Det är i de här kvarteren som man kan skymta kommissarie Lewis och hans medhjälpare Hathaway när de utreder morden som begås i staden med omnejd. Det hördes stoj och glam från en skolgård och där lekte pojkar i tio - elvaårsåldern, klädda i mörka kostymer, vita skjortor och slips! En något opraktisk klädsel att leka i, kan man tycka.

För att runda av och fira vår lyckade Englandstripp gick vi till Jamie Olivers italienska restaurang och skålade i Prosecco och avnjöt en läcker trerätters måltid.

Sen åkte vi hem!

På turné i England - 2 beef or not 2 beef, that´s the question

Det gick inte att missa vem som är Stratford-upon-Avon store man: William Shakespeare. Över allt påminns man om honom och om hans verk. Till och med på restaurangen! Vi åt på The Garrick Inn, pub sedan 1594!!!, och där satt skylten: 2 beef or not 2 beef, that´s the question!

Vi bodde på The White Swan Hotel, ett mysigt ställe, gammalt och modernt på samma gång. Maken och jag fick ett stort vackert rum under takåsarna. När vi varit ute och promenerat på kvällen och kom tillbaka till rummet, hade personalen "gjort kväller". Gardinerna var fördragna, överkastet borttaget, vatten stod på våra sängbord och varsin chokladbit låg på kudden. Det var som att ha en egen kammarjungfru, precis som mamma var på Hawling Manor.

Naturligtvis hälsade vi på hos familjen Shakespeare. Pappa John var bland annat handskmakare och hade sin butik i nederbotten på huset. Skyltfönstren var bara öppningar utan glas rakt ut mot gatan. Det måste ha varit kallt på vintern! På innergården deklamerade tre unga skådespelare i tidstypiska dräkter Williams dikter och utdrag ur teaterstycken. Shall I compare thee with a summer´s day ...

Dikten var säkert ämnad åt Anne Hathaway, Williams fru, vars barndomshus vi också besökte. Det var en vacker korsvirkeslänga med halmtak som låg i en prunkande trädgård.

Många intryck tränger sig på, men nu har jag inte tid längre. Vi ska iväg och städa i vårt eget museum nu inför sommarens turistinvasion.

I bid you farewell!

På turné i England - Över heden till Idyllien

I gränden vid Cuckoo Cottage sitter han och undrar: Var katten tog göken vägen?

Hänger ni med lite till på vår turné i England? Spänn fast er då, för nu kör vi!

Vi lämnade sydkusten och drog norrut och genade över Dartmoor-heden. Ni vet där Baskervilles hund sprang omkring i dimman! Nu var där varken dimma eller hund men däremot en hel massa får och hästar och ett vackert kargt landskap, så olikt det vi nyss lämnat. Det påminde snarare om norrländska fjällvidder.

I utkanten av heden låg den lilla byn Moretonhampstead som naturligtvis hade en bykrog. Denna hette The Union Pub och krögaren ordnade så att fick ett bord och varsin öl och hans fru levererade Ploughmans lunch, som smakade gott trots att vi inte plöjt några fåror.

Sedan hamnade vi i Idyllien! Eller närmare bestämt i området som heter Cotswold. Här har tiden stått stilla. Vackra gamla sandstenshus, ibland med halmtak, prunkande trädgårdar. Vi åkte små vägar och besökte Tewkesbury, Winchcombe, Stow-on-the-Wold, Snowshill... Jag kunde inte låta bli att tänka på min mamma som 1948 jobbade som "kammarjungfru" hos brigadör Prescott på Hawling Manor. Det måste ha sett precis likadant ut då, som nu. Jag läser i hennes dagbok att hon och hennes kamrat Kerstin cyklade till den högt belägna byn Winchcombe och att mammas bromsar släppte i nerförsbacken på återvägen.

Den här gången var det också cyklar på vägarna. Det var ett motionslopp med ett stort antal deltagande cyklister. De som inte cyklade kunde springa. Åttahundra löpare startade från Tewkesbury och lubbade ut på landet. En aktiv söndag för många.

På söndag kväll tog vi in på The White Swan i Shakespeares födelsestad Stratford-upon-Avon. Men om det berättar jag nästa gång!

På återhörande!

På turné i England - i bägge ändar

Fortsättning på vår engelska resa ....

Målet med vår resa var att besöka den sydvästligaste delen av England, Lands End. Det missade vi förra gången vi reste runt i England då vi kom till Exmouth som längst. För att inte missa det denna gång spurtade vi ut mot väster.

En brant och otroligt smal väg tog oss ner till Mousehole, en idyllisk liten fiskeby. Det var ebb och båtarna låg på sandbotten i hamnen. Vi tog in på ett litet "guest house" Tremayne B&B där vi var de enda gästerna. Det var för övrigt mycket tyst och lugnt överallt. Några väderbitna karlar stod och pratade nere vid stenpiren och en av dem hade en iller i band. På puben Ship Inn var vi inte ensamma. På menyn fanns bara fisk och skaldjur och jag valde en fiskgratäng som smakade gott.

Efter frukost och champagne (PO66 fyllde år!) drog vi så långt västerut det bara går på det engelska fastlandet. När vi närmade oss vårt mål upptäckte vi att det stod folk med tubkikare lite över allt på ängarna. Vad hade de i kikaren? Jo, de hoppades att få se en "krushuvad pelikan" som varit synlig i området.

Foto: Kenny Isaksson

Den borde inte vara svår att upptäcka. Den är nämligen den största flygkunniga fågeln och kan mäta upp till 3,6 meter mellan vingspetsarna. Den har en besvärlig virvel i håret, därav namnet.

Hur vi än spejade såg vi ingen pelikan. Däremot såg vi mäktiga klippor och stup och havet som försvann i dimman. En mistlur brölade och talade om att ett fartyg passerade därutanför udden.

Till min förvåning la sig just den här bilden av Lands End som skärmsläckare på min dator idag. Timing!!

När vi ändå var i farten passade vi på att åka till den allra sydligaste spetsen av England också, the Lizards Point. Där var det ännu dimmigare. På klippkanterna blommade det rikligt.

Mitt emellan de båda landsändarna ligger St Michaels Mount, dit man kan promenera när det är ebb. Det gjorde vi och även några skolbarn i sina skoluniformer skyndade hemåt på den glatta stengången. På ön bor det 35 personer, kanske ättlingar till familjen St Aubyn som först flyttade dit år 1650.

I två nätter bodde vi på det blå hotellet The Lugger vid strandpromenaden i Penzance. Tidigt på morgonen hoppade vi på båten till Scillyöarna. Vi for längs kusten, förbi byarna och klipporna, och sedan rakt västerut i drygt två timmar. Jag spejade ivrigt efter delfiner, som en akvarellmålande man sa brukar hoppa kring båten. Men denna dag var delfinerna någon annanstans.

Öarna låg och gonade sig i solen i det turkosblå vattnet omgivna av kritvita sandstränder. Vi angjorde den största ön St Mary, där vi strosade runt i några timmar och åt en god lunch innan vi åkte tillbaka igen.

Vad som sedan hände på resan får ni veta nästa gång! (En cliff hanger?)