På turné i England - i bägge ändar

Fortsättning på vår engelska resa ....

Målet med vår resa var att besöka den sydvästligaste delen av England, Lands End. Det missade vi förra gången vi reste runt i England då vi kom till Exmouth som längst. För att inte missa det denna gång spurtade vi ut mot väster.

En brant och otroligt smal väg tog oss ner till Mousehole, en idyllisk liten fiskeby. Det var ebb och båtarna låg på sandbotten i hamnen. Vi tog in på ett litet "guest house" Tremayne B&B där vi var de enda gästerna. Det var för övrigt mycket tyst och lugnt överallt. Några väderbitna karlar stod och pratade nere vid stenpiren och en av dem hade en iller i band. På puben Ship Inn var vi inte ensamma. På menyn fanns bara fisk och skaldjur och jag valde en fiskgratäng som smakade gott.

Efter frukost och champagne (PO66 fyllde år!) drog vi så långt västerut det bara går på det engelska fastlandet. När vi närmade oss vårt mål upptäckte vi att det stod folk med tubkikare lite över allt på ängarna. Vad hade de i kikaren? Jo, de hoppades att få se en "krushuvad pelikan" som varit synlig i området.

Foto: Kenny Isaksson

Den borde inte vara svår att upptäcka. Den är nämligen den största flygkunniga fågeln och kan mäta upp till 3,6 meter mellan vingspetsarna. Den har en besvärlig virvel i håret, därav namnet.

Hur vi än spejade såg vi ingen pelikan. Däremot såg vi mäktiga klippor och stup och havet som försvann i dimman. En mistlur brölade och talade om att ett fartyg passerade därutanför udden.

Till min förvåning la sig just den här bilden av Lands End som skärmsläckare på min dator idag. Timing!!

När vi ändå var i farten passade vi på att åka till den allra sydligaste spetsen av England också, the Lizards Point. Där var det ännu dimmigare. På klippkanterna blommade det rikligt.

Mitt emellan de båda landsändarna ligger St Michaels Mount, dit man kan promenera när det är ebb. Det gjorde vi och även några skolbarn i sina skoluniformer skyndade hemåt på den glatta stengången. På ön bor det 35 personer, kanske ättlingar till familjen St Aubyn som först flyttade dit år 1650.

I två nätter bodde vi på det blå hotellet The Lugger vid strandpromenaden i Penzance. Tidigt på morgonen hoppade vi på båten till Scillyöarna. Vi for längs kusten, förbi byarna och klipporna, och sedan rakt västerut i drygt två timmar. Jag spejade ivrigt efter delfiner, som en akvarellmålande man sa brukar hoppa kring båten. Men denna dag var delfinerna någon annanstans.

Öarna låg och gonade sig i solen i det turkosblå vattnet omgivna av kritvita sandstränder. Vi angjorde den största ön St Mary, där vi strosade runt i några timmar och åt en god lunch innan vi åkte tillbaka igen.

Vad som sedan hände på resan får ni veta nästa gång! (En cliff hanger?)