Lillans första dans

Hallå där!
Jag spann loss lite på kära Rutans nostalgitripp och drog mig till minnes en av min ungdoms idoler. Det var den här stilige ynglingen, Paul Jones. När jag först uppmärksammade honom var han sångare i Manfred Mann och lät så här.

Jag satt på första bänk när han kom till Västerås Folkets Park. Jag trodde att jag skulle dö när han tittade rakt på mig och log sitt finurliga leende. Men det är klart: Han tittade ju på alla tjejerna som satt där på första bänk, en i taget.

Rutan skrev också om Folkets Park i ungdomens dagar. När jag var 15 år gick jag till Rotundan, eller Rotan som vi sa hemma i Västerås, för att dansa. Det var Trio med Bumba minns jag och jag tittade med stora ögon på hur det gick till. Vi tjejer stod uppradade längs ena sidan av lokalen och när orkestern började spela, strömmade killarna mot oss från andra sidan och bjöd upp. Jag hade brun hängselkjol och orange ribbstickad jumper, kommer jag ihåg.

En lång, smal kille bjöd upp och jag märkte att han var lindrigt nykter. Det var kanske därför han efter några danser gav mig sin silverring och ville att vi skulle träffas på konditori Cleo på söndagen. Men någon träff blev det inte tal om. Pappa skjutsade ner mig till stan, så att jag kunde lämna tillbaka ringen och tacka för mig. Sedan skjutsades jag hem igen till vår trygga vrå och kvar stod en snopen kille med en ring i nypan.