Visst fanns det kantareller i skogen, små knubbiga knappar eller lite större med hatt. Jag sonderade terrängen med cykel först och hittade lite grann och sedan åkte vi ut på eftermiddagen till vårt hemliga sommarkantarellställe. Och aldrig har vi väl hittat så många där.Det var vår käre vän Ville som visade oss det, liksom många andra svampställen. Han har varit död nu i snart tretton år, men vi tänker på honom ofta. Varje gång jag går där i backen sänder jag honom en tacksamhetens tanke. Han var den bäste grannen man kan tänka sig och barnens absoluta favorit, glad, spontan, generös och varm.
När vi satt där och rensade, gjorde Maken iordning varsin nyttig (?) drink. Förmodligen inte precis enligt detox-principen.Tisdagen bjöd även på ett besök av en rar väninna som kom med daggfriska, gula rosor från sin trädgård. Jag älskar gula rosor, det har jag gjort sedan ungdomens dagar.
Solen skiner idag, åtminstone just nu. Vi får se vad dagen har i sitt sköte.
2 kommentarer:
Jo, visst hittade jag några kantareller på ön - men inte så många som på din bild. Men vi fick i alla fall lite kantarellkrydda till middagen.
Margaretha som inte hunnit kika bakom garaget än - där det brukar komma några stycken
Margaretha: Det verkar vara gott om de små gula i år. De står nog där och väntar på Dig också!
Skicka en kommentar