Nu har jag stått på huvudet i chiffonjen igen. Fast det tog en stund att ta sig in i den tredje lådan, men med hjälp av Maken och en stekspade gick det till slut.Jag fann vad jag letade efter, bilden på mig som skridskoprinsessa. Det är taget på isen vid Malmabergsskolan i Västerås av kanonfotograf Olle Bergström. Att jag fick stå på knä berodde nog dels på att jag var så lång och dels på att jag var så dålig att stå på skridskorna att bilden kanske skulle ha blivit oskarp. Så det där med skridskoprinsessa, det var ren och skär ironi.
Jag kom att tänka på bilden när jag skrev om pappa och vad han betytt för mig. Gymnastikfröken meddelade till min fasa att vi skulle avlägga prov i skridskoåkning. Jag avskydde att åka skridskor, att stå på ett halt underlag och dessutom bara ha tunna medar under fötterna. Vem hade kommit på något så korkat? Vristerna värkte av ansträngning och baken ömmade av alla hårdhänta dunsar i isen. Pappa var en sportig man och ville hjälpa sin dotter att klara provet. Varje kväll när det blivit mörkt lindade han mina vrister med elastisk binda och så åkte vi ut till någon bana för att träna skridskoskär. Vilket tålamod han visade!
Jag önskar jag kunde meddela att provet gick galant. Men det kan jag inte. Efter halva sträckan som jag mödosamt kasat framåt, så snubblade jag och gled en bit på mage. Jag kravlade mig upp och kasade de sista metrarna in i mål under gymnastikfrökens smått ironiska överinseende. Det blev ingen bra tid.
Men minnet om pappas omsorger är det som har stannat kvar och som väger upp mina tillkortakommanden som skridskostjärna.
6 kommentarer:
Ja, han var verkligen omtänksam våran lilla pappa!!
Jag var inte heller någon skridskoprinssesa, men min fröken på mellanstadiet hade åkt konståkning. Hon kunde inte förstå att jag inte kunde åka bättre. "Du är ju inge tung i gumpen" sa hon förundrat. Hmmm...Kram/lillasyster L
Så väl jag känner igen det där med värkande vrister! Egentligen tyckte jag det var rätt roligt att åka skridskor, även om jag kände mig helt tillintetgjord när kompisarna svävade fram och gjorde åttor och piruetter, medan jag var glad om jag höll mig på benen. Men som sagt, vristerna var värst!
Margaretha
Underbar story! Mycket bra kort, du är dig precis lik :) Du ser verkligen ut som en skridskostjärna!
Tack för infon om kommentarer Maggan. Har försökt flera gånger förut, men tror ej jag lyckats.
Hoppas du är på bättringsvägen med knä och flunsa. Har Lilla Hjärtat klarat sig? Du skriver så fint om din pappa. Det känns varmt i hjärtat att läsa din blogg varje dag.
Kramar
Ingalill
Lillasyster: Nej, du är fortfarande inte något tung i gumpen! Men därifrån till att hålla balansen på knivseggar är det långt.
Margaretha: Ja, den där värkande känslan kan jag framkalla i minnet när jag vill.
Miss Jones: Tackar!
Ingalill: Roligt att höra att du är med mig i cyberrymden och att du även kan kommentera. Lilla Hjärtat har ännu inte fått några symptom, så jag tror att faran är över.
Gode värld - prov i skridskoåkning. Vad man kan hitta på för att avskräcka för all framtid. Jag säger bara: långfärdsskridskor, inga värkande vrister och en total frihetskänsla när man glider fram över blanka sjöar, helst i medvind förstås.
Skicka en kommentar