Som på räls - ett minne

Epsilons blogginlägg om grannsämjan under snökaoset igår fick mig att tänka på en tågresa en sommar för sex år sedan.

Det var en het dag i slutet av juni månad och jag hade varit i Göteborg på ett planeringsmöte. Värmen var verkligen tryckande. Tåget var i det närmaste fullsatt. Det var semesterfirande barnfamiljer, tågluffande ungdomar, en och annan affärsman, äldre par ...

Vi rullade ut ur Göteborg i god fart, men redan efter några mil norrut så började det gå sakta. Vi till och med stannade ibland. I Skövde bröt det ut ett förfärligt åskväder. Himlen blev kolsvart och blixtarna ljungade. Efter ytterligare någon mil stannade tåget mitt i en skog. Konduktören kungjorde att vi stannade för att ta upp passagerare från ett tåg som inte tog sig vidare på spåret. Nu blev varenda plats upptagen. Och vi rullade sakta, sakta framåt.

Hettan var fortfarande olidlig och allt drickbart tog slut. En ung mamma var förtvivlad över att inte få vatten till sitt lilla barn. En psykiskt störd kvinna gick ojande fram och tillbaka i korridoren.

När vi till slut var fem minuter från min hemort och jag gjorde mig redo att stiga av, så stannade tåget helt. Och där blev vi sittande. Rösten i högtalaren kungjorde att signalsystemet slagits ut och att alla tåg i Mellansverige stod stilla på spåren. Man försökte få ut äldre stinsar, som fortfarande kunde signalera manuellt.

Passagerarna gjorde sitt bästa för att muntra upp varandra. Någon öppnade några flaskor champagne och bjöd alla i kupén som ville ha. En företagsam ortsbo klättrade upp på tåget och meddelade att han hade fina jordgubbar att sälja. Vi gaddade oss samman mot SJ och dålig planering när det gäller anslutningsbussar. - Varför stannade de inte i Töreboda, där vi kunde ha fått bussanslutning, när de kände till det här problemet redan! Muttrade vi.

Jag frågade tågpersonalen om jag kunde få gå av, men det fick jag inte. Men när det gått fyra timmar, så var det jag som satte mig i dörröppningen och hasade mig ner på banvallen. Jag fick med mig två unga flickor och vi letade upp en stig som ledde mot riksvägen. Jag hade fått låna en mobiltelefon som fortfarande hade laddning och kontaktade Maken som kom åkandes för att plocka upp oss. Rätt var det var hörde vi ett rop bakom oss. En kille kom springandes på stigen med en platta öl i famnen och frågade om han fick skjuts, han också. Han hade väl kommit med Danmarksfärjan. Ungdomarna gick av i metropolen och ordnade med hämtning och skjuts till sina slutdestinationer.

Det var skönt att komma hem. Vi satt länge och tittade på blixtarna genom köksfönstret. Jag tänkte på de stackarna som fortfarande satt kvar på tåget och väntade. Jag förundrades över den känsla av gemenskap och hjälpsamhet som uppstod mellan människor som var helt okända för varandra, men som delade denna otursamma tågtur.

Bilden med den tjusiga tågresenären hittade jag hos em. Visst andas den tågromantik!?