Koloset letade sig uppför de raka tallstammarna, upp mot kvällshimlen där stjärnorna tändes, en efter en. På de öppna eldhärdarna grillades det korv och stektes världens godaste kolbullar. Att kolbullarna i Flugebyn är godare än annorstädes, det påstod åtminstone en av kolarna jag pratade med igår kväll. Och jag kan intyga att den jag åt var mycket välsmakande.
På den lilla scenen trängdes spelemännen och spelekvinnorna med sina instrument. Längst bak satt Maken uppkrupen och kompade på gitarr. Spelglädjen gick det inte att ta miste på. Både den finska och den norska valsen ljöd ut över nejden. Ibland hottades låtarna upp. Mannen längst till höger på scenen är en mästare på att snitsa till det.
Rätt var det var tystnade musiken. Ur skogsbrynet kom ett skogsrå med en fackla i armkrok med en av kolarna. Hon inspekterade milan från alla håll och nickade godkännande, innan hon försvann tillbaka in i skogen.
Kvällen avslutades med kaffe och smörgås inne i en av kolarkojorna. Brasan sprakade hemtrevligt och det var skönt att värma sig lite efter att ha suttit länge i den svala kvällsluften. Gubbarna plockade fram sina spel igen och sedan jammade de till sena natten. Ingen ville sluta. De spelade både Auf Wiedersehen, Good night Irene och Au´ld lang syne, flera gånger i rad, men kunde ändå inte sluta. Det var för roligt. Kanske några av dem fortfarande sitter kvar där och jammar?
4 kommentarer:
Hej!Fina bilder och din berättelse är så bra , att man nästan är där och upplever allt de fina ! Kram/Velika .
Hej Velika! Tack för berömmet, gott att få. Kram
Kul, jag såg nämligen att du och SA:s blogg varit vid samma kolmila.
FåiH: Kolaren jag pratade med sa att han var kusin med SA, när jag nämnde att jag sett SAs fina bilder från onsdagen.
Skicka en kommentar