För precis en vecka sedan, förra lördagen, hängde och dinglade jag i en korg högt ovanför vinodlingarna vid Rüdesheim. Vid foten av linbanan nere i den lilla staden trängdes en massa människor som alla skulle forslas upp på toppen. - Det går aldrig, tänkte närkingen i mig.
Två storvuxna tyska reseledare tittade sig oroligt omkring: - Var är gruppen? Wo ist die Gruppe?
Men vår grupp höll ihop och matades två och två upp på berget av Paternosterbanan. Där uppe väntade ett ekotempel och ett svulstigt monument, Niederwaldmonumentet, med Germania tronande högst upp, likt Frihetsgudinnan. En bit bort hördes "klippetiklopp" och fram ur skogen kom två vackra körhästar dragandes på en vagn.
De som ville, orkade och kunde tog apostlahästarna ner till staden. Först var det en massa branta trappor och sedan gick man bland vinrankorna. Solen lyste milt och skönt. Ibland snodde man åt sig en druva, de var söta och goda. Efter halva vägen slog vi oss ner och tog en vätskepaus. Ingen dålig rastplats med utsikt över Rhenfloden och byn Bingen och dess vinfält på andra sidan.
Vi har haft en fantastiskt fin vecka, som lämnar kvar många goda minnen att plocka fram när det blir bistert här hemma. Våra tre reseledare, värdinnan Lotta, reseledaren Lars och busschauffören Lasse är värda all uppskattning. De har varit toppen! Omtänksamma, kunniga och trevliga! Vi kunde inte få bättre! Tusen tack!
Idag har Maken och jag gått en sväng i skogen. Se vad vi hittade:
Nu ska det bli svamplasagne, är det tänkt!
Auf Wiedersehen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar