En "late bloomer" har slagit ut mot bodväggen. Jag tänker på Povel Ramels textrader:
Bara en enda ros på ett evigt klänge,
så är livet, trist varar länge.
Men underbart är kort, alldeles för kort.
så är livet, trist varar länge.
Men underbart är kort, alldeles för kort.
Och så härom dagen när jag var på hemväg och nästan framme, fick jag en vacker syn. Snabbt stannade jag bilen och hoppade ur och tog en bild, som får symbolisera nästa vers. För sekunden efter jag tagit bilden, gick solen i moln och förändrade stämningen totalt.
Följer du ödets väg genom dunkla gränder?
Når dig solen en glimt i sänder?
Ty, underbart är kort alldeles för kort
Når dig solen en glimt i sänder?
Ty, underbart är kort alldeles för kort
Livet börjar återgå till det normala igen, efter valkarusellen och efter krassligheter. Jag har gjort några pass på Kupan, träffat vänner, berättat om resan till Normandie och Kanalöarna på Föreläsningsföreningen. Och så har jag skördat vindruvor från den tjugoåriga vinstocken på husets baksida. Men jag struntade i att trampa dem, denna gång, de fyllde knappt fotbaljan. 😉
Det gäller att ta tillvara alla de fina stunderna:
Men fort innan de flyr bort
Underbart är allt alldeles för kort
Underbart är allt alldeles för kort
4 kommentarer:
Den sången är genial. Beskriver verkligen hur det är.
Själv har jag det jag kallar ”intedag”. Får inget gjort, har ingen lust och vill ingenting.
Bloggblad: Man kan inte vara på topp varje dag. Antar att du redan dagen därpå var full av verksamhetslust. 💖
Men jag tycker det ser rätt mysigt ut... det räcker väl bra en fin dag? :)
Hej Annika! Jo, det räcker alldeles utmärkt. Jag är inte så dyster som jag lät. Njuter av livet för det mesta.
Skicka en kommentar