Vilse

Dagens promenad blev synnerligen kort. Vi hälsade på Lilla Lila och hennes mor och far lite à pro på. Efter kaffet tog vi en sväng i den vackra parken i deras område. Genast tornade ett svart moln upp sig och började skvätta hagel på oss.

Vi spurtade längs en genväg över gräsmattan med molnet jagandes bakom oss. Pe och Lilla Lila räddade sig in i porten i sista stund och Maken och jag skyndade tillbaka till bilen och hann precis innan det brakade löst.

Nu har vi precis kommit hem efter en sejour på Marieberg där vi lunchat, lämnat in trasig telefon, växlat till oss Euro, handlat kläder och mat. Och nu lyser solen åter. Hur ska de ha det, egentligen? Ingen ordning alls på vädret.

Igår när jag gjorde mitt pass på Kupan kom en kär gammal vän in. Han berättade att han varit med på en träff för elitidrottare. - Vi var många, en bra bit över 50 personer, sa han. - Har du varit elitidrottare?, sa jag förvånat (ofint nog). - En gång i tiden var jag faktiskt tävlingscyklist, berättade han, men jag var inte särskilt framgångsrik.

- Fast en gång hade jag faktiskt lite framgång. Det var på loppet Kinnekulle Runt och jag började komma ifatt cyklisten framför mig. Jag blev väldigt sporrad för det hade inte hänt tidigare. Men när jag var framme visade det sig att cyklisten hade fått punktering. Jag hoppade av cykeln och erbjöd honom mitt reservdäck. Men det exploderade snart och där stod vi med två obrukbara cyklar i våra brokiga trikåer. Och inga andra cyklister eller funktionärer syntes till. Vi började inse att vi kommit bort från tävlingsbanan.

- Vi fick lift med mjölkbilen som skulle till Mejeriet, fast inte raka vägen. Det blev många stopp efter vägen. När vi äntligen kom fram till mejeriet kände jag inte alls igen mig. Och där hade ingen hört talas om någon cykeltävling. Hur det nu var så kom mina lagkamrater åkandes i bilen. Detta var före mobiltelefonernas tid, så att de kom där var en ren och skär tur. De var lite ilskna och undrade så klart vart jag tagit vägen.

- Min olyckskompis blev kvar där på vägrenen i sina neonfärgade trikåer och jag undrar fortfarande vad det blev av honom. Stötte han på en mjölkerska, blev kär, gifte sig och fick barn? Ja, det förtäljer inte historien. Jag får fortsätta undra, sa min kompis och drack upp kaffet och tackade för sig.