Storstadsvimmel och bygemenskap i advent

En vacker Första Advent fick vi. Solsken, rimfrost och stämningsfulla stunder med kören. Först sjöng vi i Finnerödja stora vita kyrka och sedan i Skagershults kyrka i Hasselfors. Där hjälpte prästens småflickor till att tända det första ljuset. Eftersom vi inte var så många, så valde vi En stjärna lyser så klar som avslutning. Det blev fint, eller hur?

Sedan har jag varit på besök i veckan i ett glittrigt Göteborg. Det var länge sedan. Det märkte jag av all byggnation och allt vägarbete som pågick överallt. Vid Järntorget hade några skyskrapor i glas och betong vuxit upp och vid "Läppstiftet" sträckte sig en sprillans ny bro över till Hisingen. 

De första dagarna tillbringade jag med min kompis T-S. Vi promenerade, handlade lite (jag skor och hon hatt) och njöt av god mat, alltifrån strömmingsflundra till italienska smårätter. Vi gjorde främst området kring Mariatorget, där T-S har sin lilla etta högst upp i ett s.k. landshövdingehus, och det charmiga Haga.

Sedan besökte jag min syster S, som bor i den andra änden av staden. Vi fick också en fin stadspromenad och beundrade den väldiga granen som enligt traditionen ska stå på Gustaf II Adolfs Torg under advent och jul. Ibland har den forslats dit per helikopter, fick jag höra. Jag fick uppleva den mysiga bykänslan mitt i storstaden när syster S och jag var med och lyssnade till körsång och drack varm glögg med hennes grannar vid kyrkan i Brunnsbo. Det var mycket "Knö daj in" och varma leenden över den stunden. Hemma hos syster S var det redan så julfint. Vi tände det första ljuset i adventsstaken vid frukostbordet.

Det snöade lätt över Göteborg, när jag tog tåget därifrån. Här hemma är det ännu så länge bara vitt av rimfrosten. Men det är nog bara en tidsfråga. 

Ha det!

En novemberhälsning från den lilla galliska byn

Halloj!

Nu är jag här igen. Vill ge mig till känna, trots att blogglusten inte har varit så stark på sista tiden. 

Vädret varierar liksom humöret, mellan soligt och jämngrått. Jag suger åt mig allt det ljusa jag kan. Himmelens vackra toner i soluppgången eller i skymningen, småfåglarnas iver kring talgbollarna som kommit upp på baksidan, amaryllisen på fönsterbrädan.

Igår fick vi den tredje sprutan mot Covid-19, det gick fort och enkelt. Trevliga funktionärer tog hand om oss, bjöd på handsprit och munskydd och spruta i armen. 

I veckan kom Bodarne-Magazinet, Pastoratets egen tidning, där jag skrev om vår medarbetare Hanna, som gick in och jobbade på en covid-avdelning när det var som allra värst här i Sverige. En riktig hjältinna, våran Hanna! 

Maken och jag har båda bidragit med "underhållning" i veckan. Maken med sitt gäng Tivedspôjkarna spelade igen för jubilarer, denna gång på Casselgården. 

Foto: Alice Sandström, en av jubilarerna

Själv kåserade jag om vår skotska resa år 2018 tillsammans med våra vänner U och A för 40 stycken SPF-medlemmar. Det var roligt, men jag grämde mig över att ljudet inte funkade i den ordinarie högtalaranläggningen. Jag fick använda en tillfällig högtalare som inte gjorde sitt jobb. Många hade svårt att höra. 

Det är inte utan att man längtar ut nu. Jag läser reseannonser och drömmer. Men tyvärr låter det inte så lovande nu. Europa verkar knäa under covid-vågorna. Några små resor är dock inplanerade, den första redan imorgon med tåg västerut. 

Vi hörs!

Kalas

Det är Fars Dag idag och far i huset har precis farit ut genom dörren. Han ska spela med sitt band i Finnerödja på en födelsedagsfest för jubilarer som fyllt 80, 85, 90...

Här i huset har vi också haft lite festligheter den senaste tiden och anledning att tända lyktan i hallen.

På Mårtens Afton i onsdags samlade vi äntligen fyra vänner kring bordet och bjöd på middag, inte gås och svartsoppa som man borde. Menyn var istället sjuttiotalsinspirerad. Vad sägs om goda röror i krustader, Flygande Jakob och Toscapäron med punschgrädde? Det var riktigt roligt att ställa till kalas!

Igår fylldes huset igen av barn och barnbarn. Sönerna passade på att fira Far som dessutom fyller år i dagarna. Han fick bl a några fina kortlekar som vi provade genom att spela några omgångar Spite & Malice. Det var min svärmor Isabelle som lärde mig spelet när jag var ny i familjen. Nu är det Lilla L som håller på att läras upp. Hon satt tryggt i pappas knä och avslöjade inte en enda gång vad han hade på hand, trots att farmor ställde försåtliga frågor. 

Ha en bra ny vecka!

Ljusglimtar i novembermörket

Det var många ljus som skulle tändas i Ramundeboda kyrka igår kväll, ett ljus för varje person som gått bort under året.  Kyrkan fylldes med människor som hade mist en anhörig, en vän, en granne. Den här kvällen är så speciell. Vår gemensamma sorg, saknad och tacksamhet komprimeras under stunden i den ombonade, vackra änglakyrkan. Igår kväll förstärktes den känslan av Annica Blomfeldts sång och cellospel.

Ännu en novemberdag

Alla färger suddas ut till den gråa nyans

Fast jag vet att solen finns där nå´nstans

har jag svårt att se det ske

som ett litet barn kan se

Tårar från himlen, när änglarna gråter

är tårar av glädje och tårar av hopp.

Tårar från himlen, när regndroppar faller

blir till en flod som bär kärlekens bud till dig.

Idag faller regndropparna tätt, men vi har haft några fina ljusa höstdagar i veckan som gått. Jag passade på att städa lite i trädgården igår. En och annan "late bloomer" håller fortfarande ställningarna, annars har det mesta vissnat ner.

Och så har jag haft en träff på byn med mina väninnor Ve och Na. Vi besökte "pop-up"-butiken med fina stickade alster, kollade konstutställningen på biblioteket, tittade in på Kupan och pustade ut med kaffe och friterad banan på Dahlins.

En kväll i veckan tog EKW och jag tåget in till La Stada och gick på Afternoon Tea på Husets Café. Som efterrätt fick vi ta del av En polismans minnen. Förre presstalesmannen Göran Gunnarsson berättade hur det kom sig att han blev polis från att ha varit en liten busunge i Hällabrottet och hur han sedan många gånger hamnat mitt i händelsernas centrum som Örebro-polisens språkrör. Spännande och trevligt!

Nu önskar jag dig en bra novembervecka!

Skogsluft och hemmamys - så blev helgen

Men visst skulle vi väl hinna med en utflykt till i oktober 2021? Solen glimtade fram bakom molnen och det fick oss att brygga en kanna kaffe till termosen och bre varsin macka. Och så gav vi oss i väg till den närmaste urskogen och till sjöarna där. Oj då, det var redan upptaget där vi tänkt packa upp matsäcken. Men sen såg vi att det var bekant folk. Så vi slog oss ner bredvid och fick oss en trevlig pratstund till kaffetåren. Vi fick höra att den strida bäcken en bit bort kryllade av öringar på väg uppströms.

Vi åkte vidare och stannade till vid vattenblänket vid Röa Broa. Jag gick en liten bit på leden och njöt av barrdoften. Vid parkeringsplatsen satt en tomte och bligade på mig. Ja, då menar jag inte Maken utan en liten en som satt i en blomsterplantering (se bilden i mitten i nedre raden).  

På vägen hemåt såg vi att vägrenarna var duktigt bearbetade av vildsvin, de hade luckrat upp jorden ordentligt. När vi kom upp på väg 205 igen, var det slut på friden. Det var gott om trafik och en vansinnesomkörning hade kunnat sluta mycket illa, inte bara för marodören som körde om två bilar och mötte en tredje nästan kylare mot kylare. Puh!

Då var det fridfullare igår, då vi firade äldsta barnbarnet Eli, som fyller 13 år imorgon. Här har hon fått en teckning av kusin LL. Barnbarnen det är väl ljuset i mörkret, i alla fall!

Det här med sommartid och vintertid, skulle det inte slopas? Det röstar jag för, i alla fall!

Ha en bra ny vecka och månad!

So long!

Skepp ohoj!

Ja, så har jag varit tillbaka till den kungliga huvudstaden. Denna gång för att följa med på en kryssning med ett vackert stort skepp. I 568 dagar har rederiet låtit fartyget vila p g a pandemirestriktionerna, vilket naturligtvis resulterat i uppsägningar av personal. 

Nu vågar man sätta igång igen, men det märktes att det var extra noga med hygienreglerna. Istället för att själv gräva i bufféns byttor, fick man peka på vad man ville ha och servitörer la på tallriken. Oj, så mycket godsaker det fanns att peka på. Ögat ville ha mer än man förmådde äta.

Sedan fick man se till att få motion. Det blev mycket trappträning, Lilla Må och jag bodde på tionde våningen och använde aldrig hiss.

Jag fick en liten släng av sekreterarsyndromet. Jag var mycket uppmärksam när bussresenärerna skulle på och av. Var alla med? Fick de sitt bagage? Var det någon som såg frågande ut? Var det någon som behövde vägledning? Jag var beredd att rycka in - men det behövdes inte. Så skönt att slippa ansvaret, tänkte jag.

En av rederiets anställda berättade att de fått klagomål från en kvinnlig resenär. På frågan om allt varit till belåtenhet, så svarade kvinnan: - Nä, ni är allt bra snåla. Säkerhetsbältena i sängen räcker ju inte om kroppen! Och nej, de räckte ju bara till att hålla sängkläderna på plats när man fällde upp sängarna mot hyttväggen. Men det var lugnt på havet. Vi behövde inte ligga fastbältade.

Taxfree-shoppen fick ett besök också. Den här flaskan var kanske ett fynd för någon, men inte för mig. Jag köpte en annan sort. Måhända inte lika god, men mer lämplig för min plånbok.

Nu är man hemma i den lilla galliska byn igen, och det är inte alls så dumt, det heller!

Adjöken!

Fredag med Håkan och gänget och lördag med Edit

 

SPFs Oktoberfest med den 22 man starka Askersunds Manskör, det betyder hålligång. Förutom nubbevisor till maten och ljuvlig stämsång, bjöd gubbarna på rock. Kvällen avslutades nämligen med ett långt pass rockklassiker. Honky Tonk Woman och 800 grader fick Casselgårdens tak att lyfta. Den ena solisten efter den andra klev fram och rockade loss. Härligt! Det blev stående ovationer.

Dagen därpå var vi ett gäng som följde med på bussresa till kungliga huvudstaden. Vi mellanlandade i Södertälje för lunch. Inte visste jag att det fanns en sådan liten idyll så nära trafikbruset och storstadshetsen. Bussen körde en liten smal väg (tur att vi inte fick möte) ut på ett näs där det låg ett gult värdshus alldeles vid strandkanten, Glashyttans Värdshus. Oj vilken mat! Svampsåsen var gudomligt god. (Jag får inte betalt för att skriva det! 😉)

Eftermiddagen tillbringades i Edits sällskap, d v s under nittio minuter fick vi uppleva Edit Piafs liv och sånger från Göta Lejons scen. Mor och dotter Ernman och Björn Kjellman med fler gjorde en fin föreställning med härlig scenografi. Men jag skulle vilja ha hört Je ne regrette rien på franska som slutnummer. Nu sjöngs den på svenska, men man skulle ha kunnat växla över till franska som en slutkläm. Intensiteten i vissa av Edits sånger får hjärtat att gråta.

Månen och stjärnorna gjorde oss sällskap hem i mörka kvällen.

Imorgon väntar nya äventyr.