Skepp ohoj!

Ja, så har jag varit tillbaka till den kungliga huvudstaden. Denna gång för att följa med på en kryssning med ett vackert stort skepp. I 568 dagar har rederiet låtit fartyget vila p g a pandemirestriktionerna, vilket naturligtvis resulterat i uppsägningar av personal. 

Nu vågar man sätta igång igen, men det märktes att det var extra noga med hygienreglerna. Istället för att själv gräva i bufféns byttor, fick man peka på vad man ville ha och servitörer la på tallriken. Oj, så mycket godsaker det fanns att peka på. Ögat ville ha mer än man förmådde äta.

Sedan fick man se till att få motion. Det blev mycket trappträning, Lilla Må och jag bodde på tionde våningen och använde aldrig hiss.

Jag fick en liten släng av sekreterarsyndromet. Jag var mycket uppmärksam när bussresenärerna skulle på och av. Var alla med? Fick de sitt bagage? Var det någon som såg frågande ut? Var det någon som behövde vägledning? Jag var beredd att rycka in - men det behövdes inte. Så skönt att slippa ansvaret, tänkte jag.

En av rederiets anställda berättade att de fått klagomål från en kvinnlig resenär. På frågan om allt varit till belåtenhet, så svarade kvinnan: - Nä, ni är allt bra snåla. Säkerhetsbältena i sängen räcker ju inte om kroppen! Och nej, de räckte ju bara till att hålla sängkläderna på plats när man fällde upp sängarna mot hyttväggen. Men det var lugnt på havet. Vi behövde inte ligga fastbältade.

Taxfree-shoppen fick ett besök också. Den här flaskan var kanske ett fynd för någon, men inte för mig. Jag köpte en annan sort. Måhända inte lika god, men mer lämplig för min plånbok.

Nu är man hemma i den lilla galliska byn igen, och det är inte alls så dumt, det heller!

Adjöken!