Här sitter jag i natten, uppväckt ur drömmen av en telefonsignal. Jag hörde Makens lugna röst ställa några frågor och sedan - Jag kommer. Jag fylls av oro och skräck. Vad har hänt?
Äldste sonen, som har diabetes sedan många år, har på grund av illamående fått "känningar" och måste till sjukhus. Någon måste ta hand om Isabelle, medan svärdottern skjutsar. Det blir farfar.
Här sitter jag och kan inget göra. Bara undra och hoppas. Det är långt till staden, i alla fall i sådana här stunder. Måtte det gå bra.
7 kommentarer:
Usch, inte bra alls! Hoppas han mår bättre nu. Tänker på dig. Stor kram
Ja, då hoppas jag förstås att det gick bra!
Tänker på er alla!
Margaretha
Det Gick Bra! Kram /john
Sjuksköterskan i mig vaknade till liv och vägrade ha John hemma med sjunkande blodsocker och kräkningar.
Skönt att det vände och vi fick åka hem båda två :-)
Isabelle passade på att sova ända till halv åtta så vi fick sova ostört! Kram
Miss Jones, mossfolk och em: Tack och lov att det gick bra. Är glad för er stöttning.
John och Ina: Ni skrämdes ordentligt! Skönt att det gick bra och att du Ina finns där i närheten.
Kram
Tufft. Tur att det finns familj och telefon och sjukvård... tänker ofta på hur de gjorde förr när de hade långt och telefonlöst.
Fast... det är ju många i andra länder som har det just så.
Jag förstår att det gick bra, det var ju skönt.
Skicka en kommentar