Glad såsom fågeln i morgonstunden ...

Igår morse när jag hämtade in tidningen från brevlådan hörde jag svanarna trumpeta i luftrummet ovanför taken. Samma ljud hörde jag i våras, men då framkallade det en annan känsla i bröstet. Nu dignar trädet bakom huset av plommon, gula, söta Victoria-plommon. Jag tror aldrig att trädet burit så många. Om jag har energi tillräckligt ska jag baka plommonkakor ikväll.

Idag har vi ätit lunch på värdshuset med två kollegor som gått i pension. De har det bra i sitt nya fria liv, jag tror ingen av dem längtar tillbaka så särdeles. H hade jobbat på egen hand och hade den därför i paket.

Snacket på fikarasterna kan de kanske sakna ibland. Idag handlade det om tvätt och strykning och hur man kan para ihop tvättade strumpor igen. Jag bjöd dessutom på den sanna historien om hur jag blev skjutsad ner till portvakten en tidig morgon för länge sedan. När jag började gå mot arbetsplatsen, kände jag hur jag linkade så konstigt och tittade ner på mina fötter. Mina skor var visserligen beiga promenadskor bägge två, men den ena hade klack och det hade inte den andra. Jag hade helt enkelt tagit på mig omaka skor där i gryningen. Jag förpassade mig snabbt in på kontoret och fick låna en kollegas träskor att ha resten av dagen.

Ja, ja! Sådant kan hända när man är trött. Priset tas nog i alla fall av en raffig värmländska. En morgon vandrade hon iväg från stämpelklockan mot kontoret. Något fångade min blick. Ut från ena byxbenet ringlade det en strumpbyxa, som en lång svans. Tur att hon inte cyklat till jobbet!