Det är vardagsmorgon och grått ute. I morse lät Katten oss sova ända till 06.30, något som inte händer så ofta. Maken åkte till verkstaden för att åtgärda ett problem med bilen och jag tog fram strykjärnet.
Jag hann stryka några örngott, men så började jag stryka en vackert broderad påse att lägga nattkläder i. God Natt står det och initialerna EL. Då börjar minnena strömma över mig. EL står för Eta Lindskog, min ingifta faster som dog redan 1958 endast 52 år gammal.
Eta, Bruse och Gösta |
När min syster S skulle komma till världen fick jag bo några dagar hos farbror och faster. Jag minns de engelska Penguin-böckerna, de små glasfigurerna, den blå marsskymningen utanför fönstret. Faster Eta berättade att så här års kommer tranorna flygande och lägger ljus i sängen. Och det var väl det jag spejade efter.
Idag plockar jag fram den broderade påsen och lägger i mitt nattlinne. Och samtidigt påminns jag om Eta, min musikaliska, vänliga och fina faster.
Farmor Agnes och jag
|
Tyvärr gick farmor bort när jag bara var tre år, så vi fick inte ha varandra så länge. Hon var sjuklig de sista åren och hade det ganska besvärligt. Men jag har fått berättat för mig att hon tyckte att jag var hennes lilla solstråle.
Så har tankarna och minnena gått. Bäst att ta itu med resten av strykhögen!
PS: Minnsann hittade jag inte ett foto av Farmor, Bruse och mig i det allra första inlägget i den här bloggen.
2 kommentarer:
Såna glada foton som det på din faster, som dog för ung, och farbror gör mig så rörd. Att se bilder på gamla människor, som förstås är döda sen länge, berör mig inte lika starkt som när unga människor från länge sedan ler på bild.
När jag städade ur efter min mamma kunde jag sitta och tjuta över glada bilder från förr... på släktingar som jag knappt mindes.
Vi är nog den sista generationen som gläds över ärvda broderier...
Bloggblad: Vilken fin reflexion! Svunnen lycka ...
Skicka en kommentar