Utelåst

Bilden lånad från nätet

Ibland känner man sig liten. Det gjorde jag igår kväll. Jag hade just varit och pluggat svenska med en ambitiös ung kvinna, som inget hellre vill än att kunna prata vårt språk. När jag gick ifrån parkeringen hemma tittade jag upp mot den mörka stjärnhimlen, svindlande vacker.

Lamporna i fönstret på övervåningen lyste välkomnande när jag närmade mig vårt hus. Jag ringde på dörrklockan, eftersom jag inte brytt mig om att ta med handväskan med husnycklarna. Ingen reaktion inifrån. Jag ringde igen, lite längre den här gången. Satt Maken framför datorn så att han inte hörde att jag ringde på? Sov han? Jag ringde på en tredje gång och bultade sedan på glaset bredvid dörren. Nu skulle han väl ändå höra! Men, nej. Ingenting hände.

Jag tog fram mobilen och upptäckte att den var stendöd. Den orkade bara flämta fram att den behövde laddning och sedan blev det svart.

Det var först då jag såg att Makens bil var borta. Han hade kanske åkt och handlat, tänkte jag. Jag ställde mig vid husknuten och väntade. När jag väntat i tre kvart, kom grannen förbi. Hon var på väg till sin syjunta, men när hon hörde min belägenhet tog hon fram sin mobil och lät mig ringa till Maken. Tre signaler gick fram och sedan hörde jag hans mörka stämma säga: - Tyvärr kan jag inte ta ditt samtal just nu, men tala in ett meddelande efter pipet så ringer jag så fort jag kan.

Jag väntade ett tag till, men satte mig sedan i bilen för att hålla värmen. Jag kunde ju åka och titta efter honom istället för att stå ute och vänta. Vårt lilla samhälle är inte stort, så det var fort gjort att snurra runt till ICA-parkeringen, till föreningslokalen, till kompisars hus. Ingen välkänd bil i sikte. På väg hem fick jag däremot en väldig långtradares nos alldeles intill min bakre kofångare. Chaffisen ville stöta mig av vägen genom att flasha med sina starka vita ljus. Undan med dig!

Hemma på parkeringen kunde jag konstatera att Makens bil fortfarande var borta. Jag såg det varma skenet från min väninna Ves kök och jag beslöt att gå över till henne efter att jag skrivit ett meddelande till Maken på kollegieblocket, som jag la på trappen.

Hos Ve var det skönt och ombonat. Hon var just i färd med att baka. Tänk att få sitta där vid hennes köksbord, dricka ett glas med nygjord vinbärssaft och småprata. Så tryggt! När Maken ringde till slut var bröden färdigbakade och jag fick med mig några hem. De var fortfarande varma när vi åt dem till kvällsteet. Slutet gott, allting gott!