Likes

Vad jag gillar i januari:

• Krispiga tulpaner

• Saftiga apelsiner

• Rimfrost och snökristaller på träden

• En semla till kaffet någon gång

• Talgoxens vårljud, i år hörde jag det den 27 januari för första gången

• Att det blir ljusare tidigare och mörkare senare om dagarna

Vad gillar du med januari?

Utelåst

Bilden lånad från nätet

Ibland känner man sig liten. Det gjorde jag igår kväll. Jag hade just varit och pluggat svenska med en ambitiös ung kvinna, som inget hellre vill än att kunna prata vårt språk. När jag gick ifrån parkeringen hemma tittade jag upp mot den mörka stjärnhimlen, svindlande vacker.

Lamporna i fönstret på övervåningen lyste välkomnande när jag närmade mig vårt hus. Jag ringde på dörrklockan, eftersom jag inte brytt mig om att ta med handväskan med husnycklarna. Ingen reaktion inifrån. Jag ringde igen, lite längre den här gången. Satt Maken framför datorn så att han inte hörde att jag ringde på? Sov han? Jag ringde på en tredje gång och bultade sedan på glaset bredvid dörren. Nu skulle han väl ändå höra! Men, nej. Ingenting hände.

Jag tog fram mobilen och upptäckte att den var stendöd. Den orkade bara flämta fram att den behövde laddning och sedan blev det svart.

Det var först då jag såg att Makens bil var borta. Han hade kanske åkt och handlat, tänkte jag. Jag ställde mig vid husknuten och väntade. När jag väntat i tre kvart, kom grannen förbi. Hon var på väg till sin syjunta, men när hon hörde min belägenhet tog hon fram sin mobil och lät mig ringa till Maken. Tre signaler gick fram och sedan hörde jag hans mörka stämma säga: - Tyvärr kan jag inte ta ditt samtal just nu, men tala in ett meddelande efter pipet så ringer jag så fort jag kan.

Jag väntade ett tag till, men satte mig sedan i bilen för att hålla värmen. Jag kunde ju åka och titta efter honom istället för att stå ute och vänta. Vårt lilla samhälle är inte stort, så det var fort gjort att snurra runt till ICA-parkeringen, till föreningslokalen, till kompisars hus. Ingen välkänd bil i sikte. På väg hem fick jag däremot en väldig långtradares nos alldeles intill min bakre kofångare. Chaffisen ville stöta mig av vägen genom att flasha med sina starka vita ljus. Undan med dig!

Hemma på parkeringen kunde jag konstatera att Makens bil fortfarande var borta. Jag såg det varma skenet från min väninna Ves kök och jag beslöt att gå över till henne efter att jag skrivit ett meddelande till Maken på kollegieblocket, som jag la på trappen.

Hos Ve var det skönt och ombonat. Hon var just i färd med att baka. Tänk att få sitta där vid hennes köksbord, dricka ett glas med nygjord vinbärssaft och småprata. Så tryggt! När Maken ringde till slut var bröden färdigbakade och jag fick med mig några hem. De var fortfarande varma när vi åt dem till kvällsteet. Slutet gott, allting gott!

Hej mitt vinterland!

Det var mulet i Askersund och det var mulet i Laxå, men över Kullängsstugan var himlen ljusblå och de grå husen från 1600-talet låg inbäddade i mjuk snö. Grenarna på den väldiga hängbjörken bildade ett gnistrande draperi av snökristaller. Det var igår när Maken och jag åkte och hämtade min kamera som jag slarvigt nog glömt kvar på puben och bowlinghallen jag bevistade i torsdags kväll. Och utan kamera vill jag inte vara någon längre stund.

Nu blir det mildare och då vet man inte hur länge det får vara så här sagolikt vackert.

Idag har jag bokat en resa för i maj, så Maken och jag ska ta oss till Lands End i England tillsammans med våra vänner från Körsbärsdalen. Det ser jag fram emot, men innan dess väntar vi något mycket fint, ett Litet Hjärta till.

Hej Schweiz!

Ibland är det inte så dumt med Facebook, i alla fall. Man återknyter kontakter med "long lost friends". Som i mitt fall när en pensionerad schweizisk återförsäljare för mitt gamla företag dyker upp i "ansiktsboken". Han visade en bild på en gulsvart svetsmaskin och frågade om jag kunde säga ifrån vilket år den kom. Hur som helst hade den gått prickfritt och gjorde det ännu. Jag ringde runt till några tekniker som kanske kunde veta, och hamnade till slut hos konstruktören som sa att maskinen lanserades 1993. Konstruktören som avgick med pension 1997 tyckte att det var mycket roligt att höra att hans produkt fortfarande arbetade duktigt.

Detta triggade igång nya minnen. År 1993 deltog jag i den stora mässan Scweissen und Schneiden, som går av stapeln vart fjärde år i den tyska staden Essen. Det är alla svetsföretags eldorado. Är man inte med där, då finns man inte.

Efter mässan var jag städslad att medverka som värdinna på en mindre mässa i Lausanne i Schweiz. Mässan hade en svenskpaviljong där två av våra återförsäljarföretag deltog. Ett krav, eller ett starkt önskemål, var att jag skulle vara iklädd svensk hembygdsdräkt. Det var festliga dagar där och mycket trevligt att träffa kunder. Den allra trevligaste kunden var en äldre herre från bergen som kom enkom för min skull. Han var "Schmiedmeister" och hade i unga dagar lärt sig både smide och det svenska språket i Eskilstuna en gång i tiden. Vi hade brev- och telefonkontakt i många år efter mötet på mässan.

När det var dags att säga "hej Schweiz" och fara hem igen, packade jag min väska som bågnade av den stora hembygdsdräkten. Jag släpade ner den till stationen och där stod tåget redan inne på perrongen. Jag skulle ta tåget till Genève för vidare resa med flyg. Tåget avgick nästan med det samma jag klivit på. Det var alldeles fullt med folk, som hade mycket bagage. En snofsig konduktör närmade sig i vagnen. Han frågade passagerarna om biljett och pass. Pass! Jag började ana oråd. Inte behöver man väl visa pass på ett lokaltåg?

När jag frågade konduktören visade det sig att jag klivit på tåget till Paris och att det inte skulle stanna förrän vid gränsen. Hjälp! Jag som skulle med flyget. Jag gick av vid gränsen som ensam passagerare. Stationen verkade helt övergiven. Det enda som rörde sig var några höstlöv som virvlade över perrongen. En trappa ner hittade jag dock en biljettlucka och kunde köpa en returbiljett för mina allra sista slantar.

Tåget tillbaka till Lausanne gick i snigelfart, tyckte jag. Det stannade vid varenda mjölkpall. Jag bet på naglarna av nervositet, men till slut kom vi fram till perrongen jag startat från och jag kunde ta tåget mot Geneve. Jag kom fram till flygplatsen en timme innan avgång, så jag kunde lättad sjunka ner i flygplansfåtöljen och låta mig forslas tillbaka till den höga nord. Ja, se det var ett äventyr, det.

PS: Den första gången jag var i Lausanne gick jag i Sekreterarskolan och tillbringade två fina månader i staden. Det har jag skrivit om här.

A pro på Göteborg och snö

Tungtrampat idag

Göteborg lamslaget av snö! Den nyheten kom mig att tänka på en gång för länge, länge sedan. Jag var nybliven chefssekreterare på ortens största bolag. Vårt huvudkontor låg på Hisingen i Göteborg och dit hade jag blivit inbjuden till en sekreterarträff. Det var första gången jag skulle besöka huvudkontoret och mötet skulle äga rum från klockan nio (om jag minns rätt). För säkerhets skull tog jag tåget ner kvällen innan och checkade in på vårt avtalshotell som då var Hotell Europa mitt emot Centralstationen.

På morgonen när jag vaknade märkte jag att det hade snöat kraftigt under natten, ja det snöade fortfarande när jag ätit min frukost och gick ut i den mörka morgonen för att leta upp en spårvagn. Men alla spårvagnar och bussar var inställda. Jag gick tillbaka till hotellet och bad receptionen boka en taxi, nu var det bråttom. Jag ville ju inte vara sen och göra ett dåligt intryck, denna första gång som jag anträdde det gamla fina företaget. Receptionisten skakade bekymrat på huvudet: Alla taxibilar var upptagna.

Jag hade i alla fall en elektrisk skrivmaskin!

Nu var goda råd dyra. Jag ringde den enda personen jag kände på huvudkontoret, VD-sekreteraren Ragnhild. Men den som svarade var självaste VDn. Ragnhild hade inte kommit än. Han frågade om mitt ärende och jag hackade väl blygt fram min belägenhet. Han bad mig stanna där jag var, så skulle han skicka någon att hämta mig.

Jag slog mig ner på yttersta kanten på en fåtölj i receptionen och tittade stint på svängdörrarna. Plötsligt kommer en reslig herre in, borstandes snön av sina axlar. Det var personaldirektören i egen hög person som stegade fram emot mig, räckte fram handen och sa: - Han skickade mig!!!

När vi tagit oss fram över bron och uppför backen vid Lundby bad han mig följa med upp till VDn så att jag kunde tacka för hjälpen. I VD-rummet sprakade en brasa i en öppen spis och han själv tog emot i en stickad cardigan. Utanför fönstret föll fortfarande flingorna. Det är det första minnet jag har av VD Bengt, en myndig person med hjärtat på rätta stället.

Grannskap

Dagar kommer, dagar går. Det har just varit Ems dag och sedan Tulpanens dag. Idag blev det en utflyktsdag, en strålande vacker vinterdag då vi tog en rejäl runda i grannskapet. Vi åkte på små, isiga vägar och rätt var det var höll vi på att åka i diket. Snö sprutade framrutan vit och det var med nöd och näppe som Maken fick upp bilen på vägen igen.

Det gamla ödehuset på kullen såg fruset ut. För ett halvår sedan gonade det sig i kvällssolen.

Snart är helgen slut och en ny vecka väntar. Ha det så gott!

Kontraster

Idag är det bistert. Termometern visade på minus 18 grader i morse. Det gäller att klä sig varmt om man ska gå ut, och det ska man snart.

Min kära vän PO66 mailade bilder tagna igår från Körsbärsdalen som idag är översvämmad av mimosa. Hon tycker att vi ska pallra oss ner dit.

Lite skillnad, hein?

Idag firas käraste Em. Hon har jämn födelsedag, blir tre decennier gammal. Maken och jag är så glada att hon finns i våra liv.

På den här bilden är hon ett halvår yngre!

Ha en bra dag och klä er varmt! Om du inte befinner dig i Körsbärsdalen eller så, förstås!