Här är några av bilderna jag knäppte i förrgår. Solen slösade sitt guld över vår lilla ort.
Visst är det vackert?
Jag känner mig lite vemodig, inte bara för att sommaren är slut utan för att min fina, fantastiska moster Anna-Greta har slutat sitt jordeliv.
Det känns så tomt att veta att hon inte finns med oss längre. Hon var den som höll ihop släkten, som hade ett varmt hjärta för var och en av oss i hennes flock. Hon fanns där bredvid sjuksängen, på födelsedagskalaset, när småttingarna döptes... Hon samlade oss på stora släktkalas så länge hon orkade.
Till professionen var Agge barnmorska, även om hon gick vidare till andra befattningar så småningom. Hon var mycket omtyckt och i ett tidigare inlägg har jag berättat om hur hon förlöste lille Harry i full snöstorm. Det kan du läsa om här.
Här är en bild från 1954, kanske. Jag sitter längst fram och styr och kusin Katarina sitter bakom mig. Den stora flickan längst bak är nog en grannflicka. Mina föräldrar och jag är och hälsar på moster och hennes tre barn, där de bor i ett gammalt skolhus vid Ljungans strand. Långt senare, när Agge sedan länge är pensionär, flyttar hon tillbaka till samma hus. Och där trivdes hon gott.
Agge, jag är så stolt och glad över att jag fått ha haft dig till min moster. Jag kommer alltid att minnas ditt kärva skratt och din livsglädje, trots att du minsann inte alltid haft det så lätt. Du är en förebild för mig och mina systrar.
4 kommentarer:
När mina föräldrar dog, var jag bara 37 resp 41 år och det var omvälvande. När mina fastrar/mor- och farbröder dog, fattade jag liksom ännu mer hur länkarna bakåt brast, och kände just det mycket starkare än sorgen efter mina föräldrar, då kom det för nära.
Jag fick veta idag att min svägerskas bror, som var klasskamrat med min man, dog häromdagen. När det inte är av ålderdom utan cancer, då är det så orättvist och sorgligt. Ålderdom går att acceptera även om man blir ledsen.
Bloggblad: Jag håller med om det sista, verkligen. Min mamma dog endast 56 år gammal av cancer och det kändes mycket orättvist. Nu när hennes storasyster gick bort känns det som länken till mamma brast, precis som du skriver. Nu står man själv längst fram i ledet.
Jag har några kusiner som är ganska så till åren komna, annars är vi bara ett gäng jämgamla kusiner kvar. Det känns verkligen att man knuffas framåt i ledet när de gamla dör bort. Vemodigt är det, men inte tusan skulle jag vilja ha evigt liv för det.
Jag instämmer verkligen i det du skrivit. Det känns sorgligt och vemodigt att vår kära moster Agge inte finns med oss längre. Kram Lillasyster L
Skicka en kommentar